Thet Hemliga Konungadömet

En oavbrutet pågående ritual, svartare än något tidigare skådat, buren på pelare som reser sig från världens fyra hörn.
Här är vi nu, Rom brinner
Här är vi nu, och Berlin brinner,
och London, Stockholm badar i blod,
Göteborg sjunker ner i leran.
Det är direktsändning.

Den som står i regnet av förgyllda pornografiska bildstoder kan inte värja sig, ljuset som reflekteras i de ädla stenar och spegelskärvor som runt omkring dem kommer farande är bländande, tryckvågen från den självalstrande informationens kedjereaktion slår undan fötterna på vilken koloss som helst, oavsett material.
Döden i hälarna, achilleshälarna.


Skam skjuter som pärlemorstrålar ur drakkäftar, ungdomen trycker själv kniv efter kniv i sitt odödliga bröst på altaret, blicken alltmer lik den för tidigt åldrade narkomanens.
Scouterna - samlade på tempeltrappan - är så många att det trotsar förståndet, i lite starkare ljus står de med lite brunare skjortor och lite mer välkammat hår.
Det är härliga dagar.

Blodet som rusar till huvudet och gör kinderna varma av självförakt är svart, men regnet av aska som faller över hades blir till ljuvlig nektar i munnen, vi dricker glupskt och gråter extatiskt, där vi ligger nakna på oändliga vidder av grus.
Härliga, härliga dagar.

Att bara få somna, drunkna i en flod av estetiska komponenter tömda på värde, krypa upp igen i den monstruösa gudomliga livmodern, det är den nya generationens halvt hemliga och mest innerliga dröm.
Man har glömt hur man ber, nu vill man bara på dödsbädden kunna säga:
”Mor, jag vill nog inte dö, ta tillbaks mig, det är ok...”
Och det är i sin ordning,
allt är i sin ordning.

Det luktar skräck och glidmedel om varenda jävla gathörn, tänker varje sunt funtad människa, och sänker blicken, oförmögen ens till eskapism inför den monumentala avgudabilden.
Men varför inte? Allt du någonsin kunnat önska kommer du att få,
i överflöd.
I direktsändning.

”Abortera mig” tänkar jag som foster, och som född och levande skulle jag aldrig ens kunna börja redogöra för vad jag tänker, men jag föreställer mig att slutpoängen blir någonting liknande, och att det ändå var värt det.
Härliga dagar.

Krönt varje dag, avsatt varje dag, fortfarande möjligtvis ofödd, ännu drömmande, och redan döende. Verkligheten är det enda som det mänskliga tillståndet inte tillåter oss uppleva.
Skam är den absolut värdigaste mänskliga känslan.
Därav direktsändning.